Forskare splittrade kring att ge en diagnos i tidig ålder
Antalet personer som får en diagnos har ökat kraftigt de senaste åren. Förklaringarna till varför är delade och omdiskuterade. En del forskare menar att en diagnos stjälper mer än det hjälper.
”Skolan har för stora krav på eleven och de får för lite hjälp. När man hade svårt att anstränga förr trodde de att man var lat och ovillig”, säger Peik Gustafsson. Foto: Tove Smeds, Lunds universitet.
Peik Gustafsson är överläkare på barn- och ungdomspsykiatrin på Lunds universitet och har forskat kring utvecklingsrelaterade störningar, affektiv sjukdom och ångestsyndrom i barn- och ungdomspsykiatri i många år. Han är tveksam till att en diagnos hjälper i långa loppet.
Vad kan det ge för konsekvenser om hen inte får en diagnos i tidig ålder?
– Framför allt en utebliven hjälp. Skolan ska egentligen hjälpa elever även om de inte har någon formell diagnos, men i praktiken är det mycket lättare att få hjälp från skolan om man har en diagnos. För en del i samhället kan en diagnos underlätta. Behandling med läkemedel, psykoedukation, hjälpmedel och terapier får man lättare med diagnos och kraven kan anpassas. Insikten hos föräldrarna kan också minska på negativt föräldraskap som kritik och bestraffningar.
Men att få diagnosen hjälper inte barnet på längre sikt trots att de har fått diagnosen, visar hans forskning på.
– På kortare sikt ses relativt goda effekter av läkemedelsbehandling, psykoedukation, skolanpassningar och gruppbehandlingar. Men på längre sikt visar studierna tyvärr sämre resultat. Det finns dock en brist på bra verkligt långsiktiga studier med utvärdering av behandlingarna. Sämst prognos ser vi hos de som har svår adhd i kombination med andra diagnoser, exempelvis allvarlig utagerande beteende.
Forskningen ser en mycket kraftig ökning av de som söker hjälp och av antalet som får en diagnos. En intensiv debatt pågår om överdiagnostik och en diagnosinflation. Samtidigt har kanske samhället blivit svårare för de som har en lindrig problematik så att fler behöver hjälp, menar han.
En som kritiserar användandet av diagnoser är Mattias Nilsson Sjöberg. Han är universitetslektor på Malmö universitet och har forskat om pedagogik, pedagogisk filosofi och barn- och ungdomsvetenskap.
”Att få en diagnos innebär inte att en människa ges någon orsaksförklaring eftersom de diagnostiska kriterierna är beskrivande och inte orsaksförklaring.” Foto: Malmö universitet
I hans avhandling, ”Relationär pedagogik - för ett sannare liv”, från förra året kritiskt granskar och problematiserar han diagnosen.
Finns det problem med att diagnosera i ung ålder?
– Forskning indikerar att de elever som får en så kallad neuropsykiatrisk diagnos segregeras från den övriga gemenskapen genom att placeras i så kallat specialklasser/adhd-klasser. En del forskning lyfter fram att en diagnos på ett barn gör att andra uppfostrande institutioner som familj och skola fråntas ansvar för ett beteende som uppskattas av långt ifrån alla. Detsamma gäller för den individ som ges en diagnos, säger Mattias Nilsson Sjöberg universitetslektor på Malmö universitet.
Han menar att det finns många samhällsforskare i dag som pratar om en adhd-industri.
– Den diagnostiserade individen reduceras till - och detta kan låta kontroversiellt - en råtta i ett laboratorium som utsätts för olika medicinska experiment. En diagnos som adhd täcker fullständigt inte in vad det innebär att vara en människa som inte uppträder enligt gängse normer, den diagnostiserade avhumaniseras.
Forskningen är oense om en diagnos hjälper i långa loppet. Men skolan har en annan bild av hur det är för de diagnostiserade eleverna.
Julia Stenberg är skolpsykolog och har psykologiskt ledningsansvar på Kävlinge kommun. Hon har jobbat nära elever med diagnoser i över 20 år.
”Det står i lagen att man inte ska behöva ha en diagnos för att få rätt stöd i skolan för sina behov”, säger Julia Stenberg. Foto: Privat.
– Diagnoser fyller en jättestor funktion för de som har stora problem. Men för skolan spelar det en minimal roll om en har en diagnos eller inte. Barnet ska få det stöd hen behöver oavsett om de har en diagnos eller inte, så just där är det ingen skillnad. Föräldrar trycker på för att barnet ska få en diagnos för att de tror att de då kommer att få mer hjälp, säger Julia Stenberg.
Hon jobbar framför allt med att stötta lärarna i hur de ska jobba med eleverna och ställer sig frågan: Vad gör vi för att hjälpa barnen mer? Och hur gör vi tröskeln för att komma igång för barn med en diagnos lägre?
I de fall där hon har sett stor skillnad när eleven fått anpassning utifrån sina behov är framför allt när eleven har stor grad av hyperaktivitet och adhd.
– För det första kan det vara väldigt skönt att få en förklaring för en själv varför man fungerar som man gör. Det kan vara en stor lättnad för dem. Om det är yngre barn kan en diagnos vara väldigt skönt för föräldrarna, att det inte är de som dåliga på att uppfostra utan ett barn som är ovanligt svårt att uppfostra. Barn med NPF-diagnos ställer ju högre krav på föräldrarna.
Julia Stenberg utvecklar vidare om att medicin hjälper för en del barn som har svårare graden av adhd. Då känner de skillnad och det blir en lättnad och de känner att de inte var dumma utan bara hade svårt att koncentrera sig i skolan.
– Risken med en diagnos är att barnet får en stämpel. Jag tänker att barnet kan få en stämpel av sig själv också, att de själva tänker “jag kan inte det här”. För att man har adhd betyder det inte att man inte kan utveckla de förmågorna att planera eller att hålla en struktur exempelvis. Det går till viss del att träna upp.
Finns det en risk att det överdiagnostiseras i samhället?
– Det kan vara så. Min erfarenhet är att det är föräldrar som trycker på för att barnet ska få en diagnos. Det finns enstaka lärare som vill det. Men det är mest föräldrarna som vill det för att skolan inte fungerar. Det är många föräldrar och barn som hade behövt prata mer om diagnoser.
Ska man diagnostisera i tidig ålder tycker du?
– Det är väldigt individuellt. De som får en diagnos sent är nog för att de inte kunnat reda ut sitt liv tidigare, då hade det varit bra att få det tidigare för den egna förståelsen. Det svåra är att vi inte vet om hen hade fått en diagnos tidigt istället för sent, hade hen sänkt förväntningar och mer stöd tidigare i skolan? Det handlar inte om att få diagnosen tidigare utan att få mer hjälp.
Läs också: Två berättelser om att få en diagnos