Franco död och begraven - även i historieundervisningen
MADRID. Francisco Francos död 1975 markerade slutet på en 40 år lång diktatur i Spanien. Trots det lämnar många unga spanjorer grundskolan utan kunskap om det egna landets historia. Nu har historieundervisningen blivit en politisk stridsfråga - i ett land som försökt hantera sitt historiska arv genom att glömma och gå vidare.
– Franco ägnade hela sin tid vid makten åt att hjärntvätta befolkningen. Jag får undervisa om vad jag vill men jag känner mig som David mot Goliat.
Det säger 28-årige Ángel Sanz, historielärare i stadsdelen Arganzuela i Madrid.
Mellan 1931 och 1936 var Spanien en demokratisk republik. Sedan genomförde delar av den spanska militären en statskupp. Följden blev tre år av inbördeskrig. Kuppmakarna, med Francisco Franco i spetsen, vann och landet blev en diktatur som varade fram till diktatorns död år 1975. “Franco dog i sin säng” brukar spanjorerna säga som ett sätt att förklara att varken diktatorn eller hans anhängare fick det straff de förtjänade. Ángel Sanz farfar var republikan. Han brukade säga att när “de” dör, då kommer äntligen tjurfäktningen, frankismen och katolska kyrkan att försvinna.
Det håller inte Ángel Sanz med om.
– Halva befolkningen uppfostras fortfarande till att tro att de är överlägsna, säger han.
Agget mot den katolska kyrkan har en förklaring. Franco kallade sig själv för
nationalkatolik och under diktaturen stal nunnor nyfödda barn från republikanska och fattiga kvinnor. Barnen adopterades bort till välbärgade, katolska familjer. Det pratar Ángel Sanz om med sina elever. På hans lektioner får skolbarnen i uppgift att analysera bilder och dokument från Francoperioden.
Ángel Sanz vid ingången till IES Gran Capitán där han jobbar som historielärare. Foto: Jenny Martorell
Stor skillnad mellan skolor
På de offentliga skolorna har lärarna akademisk frihet, det vill säga att varje lärare
har rätt att bestämma om hur de ska lägga upp undervisningen. Ángel Sanz är nöjd med att skolsystemet fungerar på det sättet.
– Om man har ett progressivt synsätt är det bästa att jobba på en offentlig skola. Här kan ingen avskeda mig på grund av det jag lär ut.
När Ángel Sanz jobbade på en privatskola blev han ibland ifrågasatt, och ledningen ville veta hur han skulle undervisa om Francotiden. Claudia García jobbar som historielärare på en katolsk privatskola i Madrid och känner igen sig. Hon förklarar att hon måste vara försiktig när det gäller vissa ämnen. På internationella kvinnodagen gjorde hon en övning med klassen, men i hemlighet.
– Det är bättre att göra sådana saker diskret och utan att fråga ledningen. Jag ville inte få klagomål från föräldrarna, säger hon.
Enligt de senaste siffrorna från 2019-20 läste endast 54,1 procent av skolbarnen i Madrid på en helt offentlig skola. Ángel Sanz påpekar att privatskolorna är företag och att det finns en beslutskedja där.
– Därför kan ledningen säga att “Nej, det vill vi inte att du pratar om här”. Föräldrarna har makt på ett helt annat sätt eftersom de betalar för att deras barn ska gå där, säger han.
Ángel Sanz undervisar om Francotiden i två etapper. Den första delen handlar om andra världskriget när Spanien var ett öppet fascistiskt land med symboler och parader. Den andra delen handlar om kalla kriget. Då blev Franco mer västorienterad och fick hjälp av USA i utbyte mot att de fick upprätta militärbaser på spansk mark. Sådant berättar han för sina elever, och det är tack vare den akademiska friheten han kan göra det, förklarar han. En annan lärare kanske väljer att berätta om något annat.
Utbildningsprofessorn Enrique Díez, som har skrivit en bok om kunskapsluckan som dagens skolelever har gällande det spanska inbördeskriget och diktaturen, säger till onlinetidningen El Diario att spanska elever kan mycket mer om nazismen än om frankismen. v
Till vänster: Klassiskt foto på ingången till Plaza Mayor under inbördeskriget, när republikanerna fortfarande hade kontroll över huvudstaden. Budskapet No pasarán - de kommer inte in, syftade på att fascismen inte skulle segra. Foto: Mikhail Koltsov. Till höger: Samma ställe men i maj i år. Foto: Jenny Martorell
Vill undvika att något liknande sker igen
I Spanien pågår det en debatt om att en ny lag för “det historiska minnet” bör skrivas in skolundervisningen. 34 000 människor har skrivit på en namnlista för en lag som ska främja utlärandet av de brott som begicks under den 40 år långa diktaturen.
Paraplyorganisationen Encuentro por la Memoria är initiativtagarna till namninsamlingen som lämnades över till skolministeriet i mars i år. En av dem som är aktiv i organisationen är Isabel Alonso. Hon är före detta historielärare, pensionerad och bosatt i Barcelona.
– Vi vill garantera rätten till sanning och rättvisa. Framför allt vill vi undvika att något liknande sker igen. Därför tycker vi att det är viktigt att de unga generationerna känner till vad som skedde vid statskuppen mot en demokratisk regering, och under diktaturen som följde.
Isabel Alonso satt i fängelse tre gånger under diktaturen. Sista gången hon häktades släpptes hon mot borgen. Det var den 13 november 1975 - sju dagar innan Francos död. Nu kämpar hon tillsammans med Encuentro por la Memoria för en ökad kunskap om de brott som begicks mellan 1936 och 1975.
– Att känna till den historiska sanningen innebär att de unga generationerna bör ha stenkoll på vad den spanska fascismen innebar, för att förstå de nyfascistiska krafterna och varför det finns de som förnekar vårt lands historiska sanning.
Organisationen vill att en lag som främjar det historiska minnet ska skrivas in i den nationella skolplanen. Det är inte bara för elevernas skull, utan även för lärarnas. Hon har träffat historielärare som bli anklagade för indoktrinering när de undervisar om brotten som begicks under inbördeskriget och diktaturen. Om en lag för det historiska minnet införs kommer ingen lärare behöva vara rädd för att förlora jobbet. Isabel Alonso och Encuentro de la memoria vill även att historieböckerna ska granskas. I Spanien kan samma bok redigeras på olika sätt beroende på om den ska till offentliga, privata eller katolska skolor.
– I vissa böcker beskrivs inbördeskriget som ett krig mellan två likvärdiga parter, som att det inte var så att ena sidan var kuppmakare och den andra offer för kuppen, säger Isabel Alonso.
Ángel Sanz har valt att inte använda skolböcker eftersom han anser att eleverna kan blir lurad av dem. Bland annat är han kritisk till vissa böcker beskriver kuppmakarna som den “nationella” sidan av inbördeskriget.
– Då menar de alltså att republikanerna var emot Spanien. Det var exakt den retoriken som Franco hade. Om vi kallar honom för nationell så ger vi honom en legitimitet som en diktator inte borde ha. Jag har sagt till mina elever att jag aldrig vill höra det ordet.
“Taktiken att glömma har splittrat landet i stället för att ena det”
Under demokratiseringsprocessen i slutet av sjuttiotalet genomfördes det “amnesti i utbyte mot glömska”. Alla politiska fångar släpptes i utbyte mot att de brott som regimen hade genomfört under diktaturen skulle glömmas. Den så kallade amnestilagen trädde i kraft år 1977, två år efter Francos död. Jaime Ferri är professor i statsvetenskap vid Complutenseuniversitetet i Madrid. Han anser att lagen är en av orsakerna till varför historieundervisningen ser ut som den gör.
– Sättet som demokratiseringen genomfördes på sågs som något lyckat vid den här tiden i Spanien, men nu i efterhand märker vi av de negativa konsekvenserna.
Det man ville uppnå med amnestilagen var en nationell försoning i syfte att läka de sår som inbördeskriget hade skapat. Man ville försäkra sig om att det inte skulle finnas tydliga vinnare och förlorare den här gången. Övergången till demokrati gjordes på ett dolt och oklart sätt, men längtan efter frihet gjorde att befolkningen tvingades glömma allt som skett under diktaturen, förklarar Jaime Ferri, och tillägger:
– Det är anledningen till varför det inte går att studera frankismen med klarhet i skolorna. Problemet är att ingenting går att granska och att institutionerna fortfarande är oförändrade. Polisen och statsapparaten är fortfarande de samma som under Francotiden och det var de som betedde sig värst under diktaturen.
Arco de la Victoria, segerbågen, står i stadsdelen Moncloa-Aravaca i Madrid. Det är ett monument som Franco lät bygga som ett minnesmärke för de som stred för kuppmakarna under inbördeskriget. Foto: Jenny Martorell
Även Isabel Alonso är kritisk till amnestilagen. Taktiken att glömma har splittrat landet i stället för att ena det, menar hon. Utan att gå in på huruvida amnestilagen, eller tystnadspakten som hon kallar den, var bra för landet där och då, påpekar hon att det har gått 47 år sedan dess.
– Vissa politiska partier, de som har kopplingar till Francoregimen, menar att “varför ska vi hålla på och tjata om det förflutna”. Det är som att man i Tyskland hade ifrågasatt om de verkligen ska fortsätta undervisa om nazismen. I Spanien har vi det här problemet.
Enligt Jaime Ferri går det inte att undervisa på ett korrekt sätt förrän det har gjorts upp med historien på ett institutionellt plan. För att undvika att liknande krafter ska få makt igen är det viktigt att skolbarnen får studera sin historia, med hela dess innehåll och på ett bra sätt, säger han.
– Eleverna måste få hela faktan: Varför det blev en statskupp mot en demokratisk republik år 1936 och varför konsekvensen blev 40 år av diktatur. Det borde studeras det mer i gymnasiet och eleverna måste vara medvetna om sitt lands historia.
Även Ángel Sanz anser att det borde finnas en större tydlighet i skolplanen när det kommer till undervisningen om Francotiden. Han tycker att det borde finnas regler på saker som måste nämnas. Samtidigt är han pessimistisk till att något sådant någonsin kommer att ske.
– Spanien har ett problem och det är att i vårt land har vi valt att sopa allt under mattan och lämna all skit där i stället för att städa undan den på riktigt.
Faktum är att lagen faktiskt har införts, men inte på nationellt plan utan i några autonoma regioner, till exempel Andalusien och Asturien.
– Men detta borde inte vara en lag för en autonom region, utan en gemensam politisk reform för hela landet. Och det borde inte vara ett problem för någon alls, säger Ángel Sanz.