”I dag är en mörk dag
för hela skolan”

Terminen efter att jag tog studenten dök ett inlägg från min gamla gymnasieskolas elevkår upp i mitt flöde. Det var en bild på en elev – prydd i skolans rugbylags färger.

 

Jag kände inte honom, men jag kände igen honom.

 

”I dag är en mörk dag för hela skolan” inleddes inlägget med. ”Vår broder har gått bort”.

 

Det året dog 36 personer under 19 år i självmord i Sverige. Det är den lägsta siffran på hela 10-talet. Ett undantag. 2018 dog 52, 2019 dog 50 och 2020 dog 49. Personer under 19 år. I självmord.

 

Och det är inte bara siffror. Det blev tydligt för mig då och det har blivit ännu tydligare för mig nu.

 

När jag har sagt till människor i min omgivning att jag skriver om suicidpreventivt arbete i skolan är det många som har berättat att de känner någon som känner någon som känner någon. Det är inte bara siffror.

 

Jag pratar med min mor. Hon var lärare under en period tidigt 00-tal. Det fanns en elev på skolan som hon inte själv hade, men som alla i personalen förstod inte mådde så bra. De gav det stöd de kunde och elevhälsan var inkopplad.

 

Några år senare såg hon elevens namn i tidningen, bland dödsannonserna.

 

Alla är överens. Både forskarna, kommunerna och Skolverket säger att det är viktigt att arbeta med suicidprevention i skolan. Men ändå sker det i verkligheten bara i låg utsträckning.

 

Det är inte skolans fel att ungdomar tar sina liv. Men vem ska kunna hjälpa dem om inte skolan? Den plats där vi alla tillbringar huvuddelen av våra formande år. Skolans roll har aldrig varit att enbart lära oss räkna och skriva.

 

2008 antogs i riksdagen ett nationellt program för suicidprevention i Sverige. De 20 senaste åren har siffrorna för antalet självmord minskat. Men det går långsamt och för åldersgruppen 15 till 24 år går statistiken åt fel håll.

 

Malmö kommun har i dag inte något arbete riktat mot suicid på en gruppnivå i skolan, men man arbetar på ett individplan med kuratorer och psykologer.

 

– Vi jobbar med friskfaktorer gällande psykisk hälsa för att stärka och ge verktyg att hantera stress, sömn och annat som påverkar den psykiska hälsan, säger Agneta Fredin, enhetschef för centrala elevhälsan i Malmö stad.

 

Nästa år ska man även på gruppnivå börja arbeta med psykisk hälsa och suicidprevention i skolan efter en internationell evidensbaserad modell – och mer kan hända framåt. Kommunen arbetar med en kartläggning över sitt suicidpreventiva arbete inom alla sina olika förvaltningar.

 

Psykisk ohälsa får ett allt större utrymme i det offentliga rummet. Det är bra.

 

När jag går in på min gamla gymnasieskolas hemsida ser jag att det numera finns en skolpsykolog där. Det minns jag inte från min tid. Det går åt rätt håll, om än sakta.

 

Nu blommar syrenerna och det för ofta mina tankar till lyckliga minnen från skolavslutningstider i barndomen. En vit skjorta, Idas sommarvisa och den blomstertid nu kommer. Längtan efter det evighetslånga sommarlovet där dagarna kändes oändliga.

 

Det gör ont att veta att den psykiska ohälsan bland ungdomar är så utbredd att det finns de vars sinnen i stället präglas av självmordstankar.

 

Att det hände någon som under samma period som jag, vandrade runt i samma korridorer som mig. Som satt i samma klassrum, hade samma lärare och åt samma skolmat.

 

Borde det inte vara en självklarhet att skolan alltid i största möjliga mån ska arbeta för att ge barn och ungdomar möjlighet och verktyg för att hantera psykisk ohälsa?

 

Det är det också. Det säger alla. Så varför arbetar man inte mer riktat mot självmord?

 

Skolans ledord. Brist.

 

Brist på tid, brist på resurser, brist på kompetens.

 

Men de unga som dör. De är inte bara siffror.

​

Karl Ljungberg

​

Del 1 – ”I dag är en mörk dag för hela skolan” – skribentens krönika

Del 2 – ”Det är inte lätt att vara ungdom i dag” – suicidforskaren

Del 3 – ”Hon ska hjälpa skolan att hjälpa barn med sina känslor” – Suicide Zero

Del 4 – ”Man måste se till att skolan i sig är hälsofrämjande” – Skolverket