Del 1: ”Jag gick från ett helvete i skolan till ett annat”
Att få en diagnos sent i livet kan vara problematiskt. I skolan visste de inte varför de hade sina svårigheter, och livet flöt inte på som de ville. I denna artikeln får de som aldrig blev hörda en röst. En skolpsykolog och forskare ger sin syn på ökningen av diagnoser i nästa artikel.
I första delen berättar 24-åriga Isabella Hall som med sina stora svårigheter i både hem och skola gjorde en utredning under våren 2021. I augusti fick hon diagnosen adhd, en diagnos hon aldrig fick ordentlig hjälp med under sin uppväxt. I dag lever Isabella med sin sambo André i ett hus i Ekeby utanför Helsingborg, i byn hon en gång växte upp i. Vi träffas utanför stadsbiblioteket i Helsingborg.
”Det värsta var när alla pratade i mun på varandra. I klassrummet var det rörigt och allt blev väldigt rörigt i mitt huvud. Till exempel när vi satt i smågrupper och skulle diskutera något kunde jag inte koncentrera mig på vad min grupp sa när jag hörde alla andra. Där och då fick jag kämpa mycket för att kunna sortera allt som hände och sas, men stressen och ångesten kickade in. Jag tyckte det var jättejobbigt att vara i skolan.
Från allra första början hade jag väldigt höga krav. I skolan ville jag framför allt överbevisa mig själv. Jag har alltid varit väldigt ambitiös, och särskilt stört mig på mina skolkamrater för att de leker runt. Då blev jag frustrerad. Det är väldigt mycket så för mig att rätt ska vara rätt och fel är fel. När folk har snackat skit i skolan fixade jag inte det och sa till, men då tyckte de att jag var för ärlig. Det är nog därför som jag inte har haft så många vänner i min uppväxt.
Jag gick från ett helvete i skolan till ett annat. Mina föräldrar separerade när jag var liten. Min pappa var och är alkoholist och de fixade inte att ta hand om oss. Det gjorde att jag fick ännu lägre närvaro i skolan. Jag och mina två syskon bråkade och slogs väldigt mycket, vi brukade bland annat låsa in varandra i städskåpet. Vi hade alla tre någon diagnos och det krockade. Det var mycket där och då som jag kände att jag inte ville något längre, det blev kämpigt med måendet.
Det gjorde att jag inte ville leva längre. Det var då jag själv tog beslutet att jag ville bort från allt. Jag sa till min mamma att det inte funkade längre, jag ville bli familjehemsplacerad. Jag ville utvecklas och komma vidare i mitt liv. Då var jag bara 12 år.
På grund av allt som hade hänt runt mig blev jag väldigt skoltrött under en längre period. När jag väl kom tillbaka skolan igen, och kaoset runt omkring väl hade lagt sig lite, hade jag knappt några betyg. Men successivt blev det bättre."
”Jag har alltid velat läsa ut en bok men jag har aldrig kunnat. I skolan var det också så, det har liksom aldrig gått. Nu lyssnar jag på Storytel i stället, det tycker jag mycket om.” Foto: Gustaf Rauer
Jag kände att det var något som var fel. Jag hade gått på antidepressiva mediciner men det funkade inte för mig. När jag blev vuxen sa jag till min läkare att få en remiss. Jag var helt säker på att jag hade något, men jag visste inte vad. Efter en massa tester ringde min läkare mig i augusti förra året och sa att jag har adhd. Jag blev så lycklig, det var grunden till alla mina problem. Det var skönt att få det bekräftat att jag inte är dum i huvudet, och att jag inte inbillar mig det, utan att jag verkligen har något.
Om jag hade fått diagnosen konstaterad när jag fortfarande gick i skolan tror jag att jag hade kommit längre med mig själv. Hade jag haft diagnosen med mig tidigt hade jag kanske orkat med min vardag i dag mycket bättre än vad jag gör.
Samtidigt är adhd en superkraft. Jag klarar av att tänka utanför boxen och se lösningar när ingen annan kan, vilket märktes särskilt i skolan. När många kanske låste sig och tänkte att såhär ska det vara då kommer jag in med en snilleblixt och lösningen. Många kanske skäms för att de har adhd och tror att de ska bemötas annorlunda, men det gör inte jag. Många går odiagnostiserade, vilket är fel.
Från tidig ålder har jag alltid fått stå upp för mig själv. Vi som tjejer blir alltid diagnostiserade senare av någon anledning, en del med adhd behöver inte vara att vi är bråkiga. Vi kan sitta tysta längst fram i klassrummet och vara väldigt ambitiösa.
Jag har alltid vetat att jag har varit annorlunda. Och jag har alltid vetat att jag inte funkar som alla andra. Innan kunde jag inte sova en hel natt och inte sitta stilla så här som du och jag gör just nu. Men nu har jag inga problem med det sedan jag fick rätt medicin. Om jag hade fått rätt hjälp från början tror jag att jag förmodligen hade fått mycket bättre betyg och utbildat mig till något helt annat än det jag gör i dag. Drömmen är att starta eget företag som jobbar med diagnoser i terapi med djur.”
Berättat för Gustaf Rauer
Del 2: ”Hade man tagit mig på allvar från början tror jag att mitt liv hade sett betydligt annorlunda ut”
I andra delen berättar 49-åriga Ingela Fagerström som för ungefär åtta år sedan fick diagnosen adhd och även bipolär sjukdom sin historia. I skolan var hon den som fick mest skit av tjejerna bara för att de tyckte hon var annorlunda som mekade med bilar och hängde med handbollskillarna.
”Allt började redan i förskolan. Ett starkt minne jag har är att jag hade bytt förskola och kom in i en annan klass. Då fanns det en viss plats där vi satte äpple- och bananklistermärken när vi hade haft fruktstund. Jag hade en banan med mig en dag och satte klistermärket där jag trodde den skulle vara. Men då blev det ett jäkla liv på alla i klassen. De började att mobba mig direkt för att de tyckte att jag var annorlunda, det gjorde att jag alltid känt mig annorlunda.
Tjejerna i klasserna gillade aldrig mig. När jag gjorde en bra grej såg alla i klassen ner på mig, medan när en annan tjej gjorde likadant blev hon hyllad. Det var alltid så. Hela min barndom lärde jag känna betydligt äldre handbollsspelare, oftast killar, eftersom jag alltid spelat handboll i hela mitt liv. Så tjejerna tyckte att jag var en slampa eller spred rykten i skolan att jag låg runt.
Jag kände mig mer som en kille i skolan än en tjej, jag trivdes alltid bättre med att vara med killarna. Jag tränade också med killarna efter vår egen träning på söndagar. På grund av det mobbades jag mycket i skolan och fick inte hänga med tjejerna alls.
Jag minns att i slutet på 6:an frågade läraren om det var någon kille som ville byta klass till högstadiet. Då ropade jag ”jag kan”. Det var typiskt impulsivt beteende av mig och jag bytte då klass eftersom ingen annan ville det.
På proven gick det alltid dåligt. Men på fysiken satt vi tre och tre på bänkarna, det var alltid jag som tog tag i allt på experimenten och styrde upp det. Men det såg inte läraren. De såg vilka som skrev bra på proven. I normala fall när du börjar gymnasiet kanske man sänker sig, jag höjde mig. Det var för att det var väldigt praktiskt arbete vilket passade mig väldigt bra, det var då jag kunde blomma ut."
Ingela Fagerström utanför Söderkullaskolan där hon en gång gick i skolan. Foto: Gustaf Rauer
"Jag hade aldrig några kompisar i skolan. Men jag kommer specifikt ihåg en gång när jag blev bjuden på en fest på gymnasiet. Då sa jag direkt ”ja”, men när fredagen så småningom kom tänkte jag “nej”. Det var lite sån jag var, impulsiv och svängig i vad jag ville. I stället för att festa gick jag hellre på en handbollsmatch. Det var någon gång jag gick, men då kände jag direkt “vad gör jag här egentligen?”. Jag kände mig mycket äldre mentalt än alla där. I dag är det tvärtom.
För tio år sedan blev jag väldigt hjärntrött efter en längre tid av depression. Jag hade varit sjukskriven i ett år och tog kontakt med vården igen, då läste jag om adhd i en tidning och frågade min läkare om jag inte hade det. Det visade sig att jag hade både adhd och bipolär sjukdom. I vardagen har jag svårt med att jag lägger tvätt i tvättmaskinen, men jag har inte lärt mig att ta upp från den och hänga upp det.
Hade man tagit mig på allvar från början tror jag att mitt liv hade sett betydligt annorlunda ut. Jag känner mig blåst på familjeförhållanden, och än i dag får jag slåss för mina behandlingar och mina diagnoser. Det hade kanske gått lite smidigare om jag fått min diagnos tidigare, man hade kanske kommit längre även om jag nog ändå hade varit sjukskriven kanske.
Min framtidsvision är att någon gång få ett drägligt liv. Och framförallt att lära mig att leva med diagnosen en gång för alla. Jag vill bli ekonomiskt oberoende och inte behöva låna pengar av min pappa varenda månad för att klara mig. Som sjukskriven, singel och inga barn är det svårt för mig att klara mig.
Min dröm är att någon gång i livet lära mig tyska och danska dels för att jag har släkt i Danmark, dels för att jag tycker det är bra att lära sig språk. Det finns en utbildning i Stockholm där man kan bli kameraman, tekniker och producent. Det hade varit en dröm att gå den en dag.”
Berättat för Gustaf Rauer
Läs också: Forskare om diagnoser